rebeckareserrunt

Jag tänkte berätta om Smusizu. 

Han bor här på Phumelela och hänger med oss nästan hela tiden. Vi har fått veta att han är döv vilket gör att det är ännu svårare för oss att kommunicera med honom än de andra barnen. Han förstår mycket när man pekar och visar. Jag tror också att han läser lite på läpparna. Han är helt sjukt grym på teknik. Han kan använda våra mobiler, datorer, min surfplatta och våra kameror. Han är helt makalös. När vi var sjuka sopade han utanför vårat hus och han dekorerar med blommor. Det är så fint. 

Vi träffade hans mamma som är lärare här på Phumelela. Hon säger att varje kväll när kan kommer hem berättar han om hur bra han har haft det hos oss. Hon sa att hon blir så glad och känner sig så trygg när hon får veta att han är hos oss. 

Det känns bra att man kan få göra en liten pojke så lycklig. Även om det bara är genom att vi låter honom vara med oss, splela med oss och låna våra saker. Det värmer i hjärtat och man blir nästan lite tårögd.

 

Nu kommer det komma en bildbomb med honom. Man ska inte favorisera och sådant men han älskar kameran och han hänger med oss lika mycket som vi gör med varandra nästan.